Vision i världen


Vad gör Vision i Bryssel? Vad håller vi på med i de internationella organisationer som vi är anslutna till? Hur påverkar vi på de olika internationella arenor där vi finns?
Följ med på min blogg – jag ska försöka ge en inblick i hur vi jobbar internationellt och vad vi åstadkommer.

Jag kommer inte bara att referera och beskriva utan också dela med mig av mina personliga tankar och funderingar kring det som händer på den internationella arenan.

tisdag 27 september 2011

Vassa diskussioner – part II

Tyvärr var det inte bara en gång på mötet i EPSU:s arbetsgrupp för sociala tjänster i torsdags i förre veckan att jag fick gå rakt på rötbeten. Kollegorna på EPSU tröttnade utan tvivel på mig och tyckte att jag var sur. Men jag blir jo aldrig sur, engagerat i diskussionerna ja, men sur, inte alls.
Det är tydigt att den ekonomiska krisen och de våldsamma nedskärningar som vi ser i de flesta europeiska länder för alvar börjar få konsekvenser i form av ökat fattigdom, brist på stöd till dem som behöver, sämre tjänster inom socialområdet och sjukvården om de överhuvud finns mera, dårligare arbetsvillkor och lägre löner och så vidare.
Det gir självklart anledning till en diskussion om hur man kan skydda det sociala området, att säkerställa en viss kvalitet på de sociala tjänster och bra arbetsvillkor för de anställda.
Och svaret? – mer europeisk lagstiftning.
Men mer europeisk lagstiftning och koordinering hade jo inte förhindrat nedskärningarna och försämringar i välfärdstjänsterna i England, Grekland, Irland eller något annat EU land. Eller föreställer man sig att en europeisk ramlagstiftning för t.ex. de sociala tjänsterna ville vara annorlunda och bättra än vad man genomför i flertalet av EU-länderna. Skulle EU-kommissionen plötslig vara garanten för sociala tjänster av hög kvalitet och att EU-länderna tar på allvar det som står i Lissabonföredraget om deras ansvar överför medborgarna? Den Kommission som förespråkar nedskärningar i de offentliga budgeter och i välfärdstjänsterna som svar på krisen? Och skulle regeringarna i England och de andra länder som genomför stora nedskärningar och som tror man kan spara sig ut krisen föra en annan politik på EU-nivå? Tveksamt. Så det är näppe någon farbar väg att kräva mer EU-lagstiftning som svar på sina nationella problem!

fredag 23 september 2011

Det globala vansinnet

Det är inte bara i Turkiet att facket utsättas för förtryck och fackliga aktivister förföljs. Det sker över hela världen och inte bara i diktaturen. Medans man kämpar sig till frihet i länder i Nordafrika och Mellanösten och ställer krav om rätten till att bilda fackförbund, att organisera sig och ingå kollektivavtal så förbjuder man i andra länder detta. Och det är i länder vi vanligviss vill kalla för demokratiska. Vi känner redan till Wisconsin och Ohio där man fråntar offentligt anställdas fackförbund rätten till att förhandla lön och anställningsvillkor. Men också i Australien, i staten New South Wales, http://www.world-psi.org/Template.cfm?Section=Content_Management&CONTENTID=27848&TEMPLATE=/ContentManagement/ContentDisplay.cfm förbjuder man nu det samma. Men det sker över allt. I ljuset av eller under täcka av krisen går regeringar till attack på facket. Och i många länder är de offentligt anställdas fack de enda som är kvar eller som har en vis styrka och därför har det stora konsekvenser for de anställda, välfärdstjänsternas kvalitet och villkoren för arbetslöse och andra utsatta gruppen i samhället om det lyckades att försvaga facket. Och tyvärr lyckades det ofta.

torsdag 22 september 2011

Det rena vansinnet

De villkor som våra turkiska kamrater jobbar under är helt ofattbara. Regeringen gör allt för att vanskeliggöra fackets arbete. Det sker genom lagstiftning, förföljelse och fängsling av fackligt aktive, ofta utan att komma för en domstol, chikan, ekonomiska begränsningar och strejkförbud – det är faktisk bara fantasin som sätter gränser.
Genom lagstiftning begränsar man möjligheten for att bilda fackförbund, t.ex. genom reglering och avgränsning av de områden där ett fackförbund kan organisera. Inte nog med det, lyckas det att bilda en fackförening och rekrytera medlemmar så finns också krav om, att ett fackförbund skall organisera minst hälften av de anställda på en arbetsplats/ett företag. Det är kanske till att förstå, en sådan regel finns också på delar av den danska arbetsmarknaden. Problemet i Turkiet är hur man definierar en arbetsplats eller ett företag. Genom lagstiftningen är kommuner och kommunala företag tvunget till att upphandla största parten av den kommunala servicen. Även att de upphandlade företag är private så ingår de i ”arbetsplatsen” och de anställda medräknas i uppgörelsen av de 50 %. Därmed blir det stort set omöjligt att få rätten till att förhandla kollektivavtal. Är man mer än ett fack på en arbetsplats blir det bara ännu mer komplicerat och to eller flera förbund kan inte – även om de tillsammans organiserar mera än hälften av de anställda – dela på förhandlingsrätten. Den får det största förbund och det skall ha minst 25 % av de anställda som medlemmar.
Lyckas det ett förbund att bli tillräckligt stort så ändrar regeringen bara på de områden där förbundet kan organisera och vupti så har man försvagat fackföreningen.
Lägg till att det inte är någon lek att vara facklig aktivist, det kan ha – och har ofta – stora kostnader, från att förlora lön och sin bonus, at bli förflyttat flera mil till en annan arbetsplats, få sparken från sin arbetsplats till att komma i fängelse och utsättas för fysiskt våld.

onsdag 21 september 2011

Träff med turkiska kollegor

Vision har och har haft det i många år ett samarbetsprojekt i Turkiet där alla de turkiska ISKA förbundet deltar. Ett av syften med vårt samarbetsprojekt har genom tiden varit att få de turkiska fackförbunden att samarbete. Och det är lättare sagt än gjort. De är dels många och dels är de splitrat av politiska, ideologiska och religiösa skäll. Så det har inte varit någon lätt uppgift, men det är lyckades. De är fortfarande alla med i projektverksamheten och de sitter samman vid samma bord för att fastställa mål och planlägga gemensamma aktiviteter för att nå målen.
Det var en ganska speciell upplevelse da jag första gång deltog i ett projektutvärderingsmöte i Ankara i december 2009. Det var inte småsaker man fick höra – men de pratade snällt och respektfyllt till varandra.
Nu är jag här igen och spänningarna från tidigare finns fortfarande men de märks inte på samma sätt. Vi har dock inte börjat diskussionerna om det politiska och fackliga läge i Turkiet, så man vet aldrig.
Det projekt vi har nu är 3 årigt, från 2010 till 2012 och idag och i morgon skall vi utvärdera 2011 och se på planeringen för 2012. Projektets rubrik är ”Public sector restructuring and decent work” och en stor del av det handlar om ofasta jobb och dårliga löner och anställningsvillkor för de många som för jobbade i den offentliga sektorn men nu är anställda i upphandlade och privatiserad företag.

En vass diskussion

Ibland får man vara väldigt tydlig och precist i sin argumentation i en principiell fråga. Det fick jag vara i torsdags i EPSU:s arbetsgrupp om sociala tjänster där vi dryftade vi ett projekt som ett antal europeiska brukarorganisationer och tjänstleverantörer inom det sociala området tänker starta med stöd från Europa kommissionen och där EPSU ingår som en samarbetspartner och rådgivare. Målet är som det heter på engelska “Promoting employers’ social services organisations in social dialogue”, att kartlägga hur det ser ut inom det sociala området med kollektivavtal, relationer mellan parterna, samarbetet mellan arbetsgivarna mm med det syfte att utvärdera möjligheterna för att etablera en social dialogkommitté inom det sociala området. Det mesta är i och för sig ganska bra, men problemet uppstår när man helt undgår att omtala den störste leverantör av sociala tjänster, nämligen kommuner och landsting, inte med ett ord nämner CEMR, de kommunala arbetsgivare och inte på någon plats omtalar att det faktisk redan finns en social dialogkommitté – för lokal och regional förvaltning – som faktisk också täcker det sociala området. Vi behöver inte en social dialog kommitté mera. Vad vi behöver är att förstärka samarbetet med de kommunala arbetsgivare på EU nivå och ingå flera avtal, joint statements, guidelines etc. som har betydelse på våra medlemmar på deras arbetsplats och i deras jobb.
Det blir ännu mer löjligt att läsa projektbeskrivningen som omtalar EPSU:s roll i projektet som rådgivare. Varför har EPSU inte gjort organisationerna bak projekten uppmärksam på CEMR, på existensen av en redan bestående social dialog kommitté som också täcker det sociala området och på att EPSU faktisk i nuläget inte stödjer etableringen av en social dialog kommitté specifikt för det sociala området? Det kan man verkligen undra sig över – jag gör i alla fall.

torsdag 1 september 2011

The English Nightmare

Träffade en god kollega från Unison i England i dag på ett möte på EPSU i Bryssel. Frågade om läget i England och det borde jag kanske inte ha gjort. För det förstörde bara humöret. I stort sett hela England ser man stora nedskärningar och avskedanden. Och vi pratar inte om ett hundratals, men om tusentals av kommunalt anställda som just nu får sparken. I många kommuner beror det på att man fattas pengar till att finansiera välfärdstjänsterna på grund av regeringens politik. Men i vissa kommuner och städer behövs inte stora nedskärningar, ekonomin tillsäger inte detta. Det är ren ideologi – man vill reducera den offentliga sektorn och ta bort välfärdstjänster. Man pratar om ”the big society” – i grova drag betyder det att man tar bort kommunala välfärdstjänster och avskedar personalen och härefter förväntar och hoppas på att själva samma personal och volontärorganisationer tar över.
Vårt systerförbund är också under en våldsam press i många kommuner – från arbetsgivarhåll kräver man stora försämringar av kollektivavtalen. Efter två med fastfrysning av lönerna vill man minska lönerna, ta bort förmåner, till exempel föräldrapenning som i England ensidigt drabbar kvinnor, de som i övrigt är de lägst avlönade. Och vill Unison inte acceptera dessa försämringar av löner och anställningsvillkoren så medför det bara att de kommunala arbetsgivare inte längre vill erkänna Unison som förhandlingsberättigat motpart. Tänk om det hände hemma hos i Sverige!
I tillägg vill regeringen försämra den kommunala pensionen. Dels vill man spara en milliard pund, pengar som skall användas till att hålla de kommunala skatterna nere, dels vill man att de kommunalt anställda själv skall betala mera till pensionen. Inte för att förbättra den, men för att spara pengar.
Jo, just nu är det inte roligt att vara i England, om man inte är turist.