World Public Services Day

Den 23 juni var det "Public Services Day". Redan i 2003 utså FN:s generalförsamling den 23 juni som Public Services Day. Syftet med dagen är att peka på värdet av offentliga tjänster och deras betydelse för samhället, för tillväxt och utveckling, erkänna det arbete som offentligt anställda gör och uppmuntra unge att göra karriär inom den offentliga sektorn.

Den 23 juni var samtidig startskottet på ISKA (Internationalen för Stats- och Kommunalt Anställda) och alla andra globala fackens kampanj för mer och bättra kvalitet i välfärdstjänsterna - läs mer om kampanjen på http://www.qpsactionnow.org/

Som led i kampanjstarten skrev SKTF:s ordförande Annika Strandhäll och Kommunals ordförande Annelie Nordström om framtidens välfärdstjänster. Läs hela artikeln på www.dagenssamhalle.se/artikel/investeringer-i-vaelfaerden-gynnar-tilvaexten-411

Strejk i Botswana och i Southampton

Mer än 100 000 offentliganställda i Botswana, har varit i strejk sedan den 18 april 2011. Efter tre år med frysta löner, som har medfört att lönerna idag ligger långt under levnadskostnaderna, har de offentligt anställda krävt en löneökning på 16%. Alla försök till förhandlingar har slutat utan resultat och strejken fortsätter. Sjukhus, skolor och andra viktiga offentliga tjänster har varit förlamade på grund av strejken. Regeringen har svarat genom att säga upp hundratals anställda och hotar de strejkande. Företrädare för de offentlig anställdas fack har regelbundet fängslats och släpptes utan åtal och rättsfall.

Stöd till de strejkande kan ske via denna länk: http://www.labourstart.org/cgi-bin/solidarityforever/show_campaign.cgi?c=938

Också i Southampton strejker offentligt anställda. Sedan den 31 maj har trafikvakter och liknande personalgruppen strejkat och fler andra gruppen förväntas gå med i den kommande tiden. Stadsstyret vill genomföra lönesänkningar och lönestopp och hotar med att avskediga mer än 4 000 anställda och återanställa dem på kontrakt med sämre löner och villkor.

Mer information kan fås via följande: http://www.epsu.org/cob/425 och

http://www.unison.org.uk/news/news_view.asp?did=6850

EU-Parlamentet på TV

I måndags lyssnade jag till och så debatten i EU-Parlamentets Sysselsättningsutskott om ett betänkande om ”Framtiden för sociala tjänster i allmänhetens intresse”. Man kan faktisk följa förhandlingarna i EU-Parlamentet och dets olika utskott på webb-tv. Jag har tidigare skrevet om denna betänkande, en såkallad initiativrapport.  Vi, de svenska SVISKA-förbunden, träffade redan i april De Rossa, irsk ledamot i Sysselsättningsutskottet och rapportör, det vill säga att han ansvarar för skrivningen av betänkandet och Olle Ludvigsson som är ledamot i utskottet för att diskutera utkastet till betänkandet och de många ändringsförslag som var kommet till förslaget – ungefär 280 styck, väldig många. På utskottet möte måndag – tisdag skulle man ha röstat om ett kompromissförslag från De Rossa, men detta var inte klar och därför är omröstningen uppskjutit till den 6 juni. Det ger möjlighet för att ta kontakt med de svenska ledamöter i Sysselsättningsutskottet i fall vi tycker det finns formuleringar i kompromissförslaget och ändringsförslag som vi kan ha ett särskilt intresse i att Sysselsättningsutskottet ansluter sig till. Senare skall betänkandet till behandling i EU-Parlamentet som också kan företag ändringar.

Det blir intressant att se De Rossa’s kompromissförslag. Da vi pratade med honom sagde vi bland annat, att vi inte så ett behov för ett EU ramdirektiv i frågan, att vi var för en så bred och generell definition på begreppet ”sociala tjänster” som möjligt som inte pekade ut särskilde tjänster och att det var viktigt som det i förlaget till betänkande framgår ”att åtkomsten till sociala tjänster av allmänt intresse måste vara allmän och oberoende av rikedom eller inkomster, och inte bara är avsedd för sårbara användare”. Ytterligare var det viktigt för oss att slå fast, att det är ett nationellt ansvar att definiera, tillhandahålla, beställa och organisera de sociala tjänsterna.

En god första dag på jobbet

Igår valde EFS kongressen Bernadette Ségol som nye generalsekreterare. Hon kommer som generalsekreterare från UNI Europa, branschkommittén för telecom, post etc.

Hon är intervjuad av Kommunalarbetaren i anledning av hennes val. Till bladet säger hon ett par saker som redan har upprört en del, inte bara svenskar, men också fackliga företrädare från Norge och Danmark som deltog på EFS-kongressen.

Bernadette Ségol menar att vi svenskar skryter mycket och alltid pratar om vår nordiska modell, att vi borde vara liten mer ödmjuka och att vi också kan lära av andra. Vi skulle våga ta en fika med kollegor från andra länder och inte bara umgås med oss själva. Vi har mycket att lära av andra och vi vill också få mycket glädja av att mingla med kollegor från andra länder. Men vi kommer aldrig att sluta prata eller prata mindra om vår nordiska modell. Vi kommer heller inte att ge upp betydningsfulla delar av vår modell, t.ex. hur lönebildningen sker som Bernadette Ségol tycker vi skall. Vi måste enligt henne inse att Europafacket måste ha en strategi och en modell för att höja minimilönerna, det vill säga lagstadgad minimilöner. Men vi har jo i Sverige och de andra nordiska länder en strategi för att höja båda låga och andra löner. Och vi har faktisk ganska bra succé med det, vi klarar det själv och behöver inte att andra – läs: regeringen och riksdagen - gör vårt arbete. Hon tycker att facket i norden har ett kortsiktigt perspektiv när vi så hårt avvisar minimilöner, för vi kan jo i verkligheten inte veta hur länga vi ha kvar vår avtalsmodell. Nej det vet vi inte, men vi vet att om vi inte fasthåller och försvarar den så har vi den inte länge. Och det blir inte bara ett problem för oss i norden, men för hele den fackliga rörelsen i Europa. Det borde den nyvalde generalsekreteraren i EFS fundera över.

Läs hela intervjun med Bernadette Segól i Kommunalarbetaren www.ka.se/index.cfm?c=97280. Om hon har sagt som det står skrivit i Kommunalarbetaren, så tror jag hon har behov för en lång kamratlig samtal med sina nordiska kollegor.

Diskussion på EFS-kongressen om minimilöner

En av de mera principiella diskussioner vi har på konferensen och som det finns stor oenighet om är diskussionen om minimilöner. Men bakgrund i den ekonomiska krisen vill flere se en starkare europeisk reglering, europeiska skatteregler, koordinering av socialpolitiken, EURO-Bonds – ett EU värdepapper/obligationer till att finansiera bl.a. skuldkrisen i Grekland och andra länder med stora skuldbördor och en europeisk minimilön.

Diskussionen om minimilöner är inte ny. Många EU-länder har nationellt reglerat minimilöner - lagstadgat eller i kollektivavtal. Det finns en ökad press från många fackförbund för som det strategiska vägvalet för Europafacket att jobba för nationella och lagstadgat minimilöner. Det är vi självklart emot, dels tror vi inte på att minimilöner är den bästa vägen till att öka lönerna, tvärtom och dels anser vi löner som ett avtalsfråga som bara angår arbetsmarknadens parter.  Genom långa och många diskussioner lyckades vi att uppnå en viss koncensus i frågan och fasthålla kollektivavtalen som vårt vägval. De senaste åren och förstärkt av krisen har vi i flera länder, t.ex. i Tyskland sett att kollektivavtalen är kommit under press, att allt fler inte omfattas av kollektivavtal med social dumpning till följd. Svaret på detta tycks vara lagstiftade minimilöner. Men där det för var nationella lagstiftade minimilöner man skulle jobba för så är det nu också en minimilön på EU-nivå. Det kan vara svårt helt att förstå hur en EU- minimilön skulle kunna lösa ett nationellt problem och hur man skall ett beslut om en EU-minimilön när den tyska regeringen är emot en lagstadgat minimilön i Tyskland.  Det finns också en del andra frågor – om vi får en minimilön på EU nivå, hur skall den så i framtiden regleras och av vem?

Introduktionen av minimilöner på EU nivå har inte gjort diskussionen lättare och som kompromiss är man kommit fram till att EFS skall stödja introduktionen av en europeiskt minimum inkomst.  Det är klart en kompromiss för frågan är om det är minimum inkomst är bättre än minimilöner. Minimum inkomst handlar jo inte bara om löner, men också arbetslöshetsunderstöd, sjukförsäkring m.m.  

Oenigheten om minimilöner är fortfarande mycket stor. Därför kommer kongressen heller inte att fatta ett beslut i frågan, det skall den blivande styrelsen i EFS göra en gång i framtiden – om det lyckas.

EFS kongressens första dag

EFS kongressen äger rum över fyra dagar. Programmet för kongressen består dels av diskussioner om det store politiska dokument som kongressen skall fatta beslut om ”Mobilising for Social Europé”, Strategy and Action Plan 2011 – 2014 och dels sex ”Round Table” diskussioner, bland annat om ”Workers pay for the Financial Crisis – the alternatives”, ”Det indra marknad – respekt för fackliga rättigheter och välfärdstjänsterna” och ”Vilken framtid? Europas industri, hållbara jobb och kampen mod osäkra jobb”.

I förmiddagen hade vi runda bordsdiskussionen om ”Workers pay for the Financial Crisis – the alternatives”. Tyvärr blev det mest en diskussion om Eurobonds, EU obligationer och hur man kan få avvecklas den stora skyld i Grekland och de andra skyldplågade länder och inte så mycket om alternativen till den ekonomiska politiken, om vad Europafacket föreställer sig, hur vi får mer tillväxt och en hållbar tillväxt. Generellt vill många att vi får ”mer Europa” och enligt det tyska fackförbund Ver.di innebär detta bland annat en koordinering av social- och skattepolitiken.

Eftermiddagen är ägnat diskussionen av första kapitel i Strategiplanen om är en generell inledning och beskrivning av det aktuella läget i Europa. Ungefär 30 talare skall på talarstolen innan man kan gå till omröstningen.

Facket demonstrerar mot facket

Da jag tillsammans med Anders Hammarbäck i går söndag eftermiddag kom till Aten fick vi en särlig välkomst. I lyktstolparna nära det kongresscenter där Europafackets (EFS) kongress äger rum de kommande dagar hängde plakaten som uppmanade oss till strax att åka hem. ”ETUC Bureaucrats – go home”. Och här till morgon da kongressen började och de delegerade ankom stod medlemmar av PAMA - ett väldig vänsterradikalt/kommunistiska fack och demonstrerade. De ville att vi åkte hem ”Go home – we don’t need you”. Så dumt. Det grekiska facket är tyvärr splittret och uppdelat i flera olika och ibland dessa också ganska små fackförbund knyten till olika politiska partier. När man tänker på den ekonomiska krisens konsekvenser – hög arbetslöshet, försämringar av löner, pensioner och anställningsvillkor, våldsamma nedskärningar som ökar olikheterna och mer fattigdom – är det sorgligt att facket inte förenas och gemensamt formulera ett alternativ till den aktuella ekonomiska politiken. Även att dem som demonstrerar kommer från ett liten förbund så flytter det fokus. Som grekiska kollegor sagde under öppningen av kongressen – ”vi har behov för politiskt ledarskap och inte en finanspolitik som har vist inte att fungera”. Situationen i Grekland blir bare allt sämre.