Vision i världen


Vad gör Vision i Bryssel? Vad håller vi på med i de internationella organisationer som vi är anslutna till? Hur påverkar vi på de olika internationella arenor där vi finns?
Följ med på min blogg – jag ska försöka ge en inblick i hur vi jobbar internationellt och vad vi åstadkommer.

Jag kommer inte bara att referera och beskriva utan också dela med mig av mina personliga tankar och funderingar kring det som händer på den internationella arenan.
Visar inlägg med etikett utvecklingssamarbete. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett utvecklingssamarbete. Visa alla inlägg

onsdag 24 april 2013

En turkisk mardröm


Fackliga företrädare i Turkiet riskera inte bara fängelse, trakasseri, åtal för medlemskap av illegala organisationer, att förlora jobbet och mycket annat. De står också inför ett hot om att förlora rätten till att förhandla kollektivt på medlemmarnas vägnar och teckna kollektivavtal.
Rätten till att organisera sig och fackföreningarna är starkt reglerat. Lagstiftning reglerar i minsta detalj hur man kan bli medlem av en facklig organisation och vem som kan teckna kollektivavtal.
Att gå med i facket är inte bara att ta kontakt med det fackliga ombudet på arbetsplatsen eller ringa facket. Alla in- och utträde av en fackförening skall ske via en webb baserat och notar kontrollerat registrering. Detta system har i övrigt fått den bisarre biverkan att arbetsgivare tvingar anställda till via en dator på arbetsplatsen att avregistrera sitt medlemskap.
De fackliga organisationerna har inte automatisk rätt att förhandla och teckna kollektivavtal. Förhandlingsrätten förutsätter att man organiserar minst hälften av de anställda på en arbetsplats eller 30 % av alla anställda om företaget har mer än en arbetsplats. Och det är av alla anställda och inte bara av en specifik yrkesgrupp. Detta medför stor konkurrens mellan de olika fackförbunden om att organisera de anställda och få förhandlingsrätten. Konsekvensen är att det bara är ett fackförbund som kan representera de anställda på en arbetsplats och som kan teckna kollektivavtalet på det enskilda företaget.
Inte nog med det - en revision av lagen om fackliga organisationer betyder, att ett fackförbund inte bara skall organisera hälften av de anställda på en arbetsplats, det skall också inom de kommande åren kunna organisera minst 3 % av alla anställda inom en hel bransch. Det tycks kanske inte av mycket. Men det blir hurtigt ganska vanskligt när man beaktar villkoren för att kunna organisera, trakasserierna, hoten om att förlora jobben och mycket annat. Lägg till att den turkiska regeringen önskar att minimera den offentliga sektorn genom att lägga offentliga tjänster ut på entreprenad, ofta på korta kontakter på 11 månader. Konsekvensen är att allt fler anställs i korta och osäkra jobb och som flyttar från arbetsplats till arbetsplats. Detta gör det jo inte just lättare att organisera.   

fredag 12 april 2013

En dag i en turkisk domstol


Det är en farsartad upplevelse att sitta i en turkisk domstol där de åtalade är fackliga företrädare. Närvarade igår vid en domstolsprövning, där 22 fackliga förtroendevalda, här ibland också ordföranden KESK, en av centralorganisationerna i Turkiet, stod anklagade för att vara medlemmar av en illegal terrororganisation. Totalt 134 ledare på olika nivån i KESK är i dag i fängelse utan dom. De är alla anklagade utifrån terrorlagstiftningen. Det var 22 av dessa som igår stod inför en domare för att få deras sak prövad. Vid ett domarskrank högt över de 22 anklagade satt domare, hjälpdomare och åklagare. Mellan de 22 åtalade och åhörarna stod ett antal beväpnade fängelsevakter och bredvid stod en hårt beväpnad polis.
På plats bland åhörarna var vi ungefär 30 internationella gäster som deltog i olika solidaritetsaktiviteter.
Nu till det farsartade. Domaren inledde med att avtala med försvararna att han inte ville läsa upp åtalspunkterna i sin helhet. Han tycke tyckte det räckte med en sammanfattning. Det tyckte försvararna med för annars hade det tagit flera dagar. Åtalspunkterna var i stort kopierade och exakt likadana för var och en. Innehållet fanns i 3 pärmar. När domaren summerat var det dags för försvaret. En försvarsadvokat inledde med ett försvarstal där han pekade på de stora bristerna i bevismaterialet som inte gjort tillgängligt för varken åtalade eller advokater. Han ifrågasatte på vilket sätt rätten ansåg att vissa utvalda möten kunde utgöra plattformen för terroristverksamhet. Det fanns inte ett enda bevis mot de fackliga företrädarna.
Därefter gör var och en av de åtalade ett försvarstal. Flera av dem synbart berörda och nervösa. Det visar sig att bevisen är tunna eller obefintliga. Vanliga öppna fackliga möten stora som små hade blivit utpekade som plattform för kriminell verksamhet. Polisen hade avlyssnat telefonsamtal och kollat deras mejlkonversationer men egentligen inte hittat någonting. De flesta slutade med "Jag vill bli fri". Några hade suttit i fängslade i mellan 8-10 månader i väntan på bevismaterialet.
Rättegången höll på till klockan elva på kvällen och då meddelar åklagaren att han drar tillbaka åtalet i brist på bevis och därmed ska de släppas fria.