Europafacket tar pulsen på den sociala dialogen

”European Social Observatory” ( www.ose.be ) har skrevet en rapport för Europafacket (EFS) om den sociala dialogen på EU-nivå. Rapporten diskuterades på en två dagars konferens anordnat av EFS. Tydligt att det finns en del problem och utmaningar. Bland annat att kunskapen om den sociala dialogen inte är särskilt store, den sociala dialogen är okänd, också långt in i de fackliga leden. Det krävs mer offentlighet och insyn, båda i själva processen och i resultaten, i de avtal som faktisk ingås mellan facket och arbetsgivarna på Europanivå. För oss verkar själva begreppet – social dialog – kanske också liten löjligt, inte något man tänder på, dels för att det i vår optik inte rör sig om sociala frågor och dels för att dialog tycks så där, ganska oförpliktande.  Vi hade föredragit ett mera precist uttryck – förhandlingar.

Enligt rapporten så är det viktigaste målet med den sociala dialogen att påverka politiken på EU-nivå och viktigaste resultatet ett mera socialt Europa som avspeglar fackets synpunkt på prioriterade områden.  Det är viktigt att påverka beslutfattarna i EU, men vi deltar i den sociala dialogen också för att förbättra villkoren för våra medlemmar. Därför prioriterar vi bland annat arbetsmiljö, tillväxt, sysselsättning och jämställdhet högt när vi träffas med de kommunala arbetsgivarna på EU-nivå.

Enligt rapporten är facket omedelbart ganska nöjd med innehållet i den sociala dialogen, med de avtal/texter som förhandlas fram. Men när talen faller på implementeringen/tillämpningen av de europeiska avtalen på nationellt nivå så är det inte en snygg syn. Långt de flesta anser implementeringen för helt otillräckligt. Detta fyllde mycket i debatten på konferensen. Många, särskilt från länderna i Ost- och Centraleuropa omtalade den sociala dialogen på nationellt nivå som stort set frånvarande. Verkan arbetsgivare eller regering tycks särskilt intresserade i att tillämpa de europeiska avtalen. Detta är aktualiserat efter att facket och arbetsgivarna i höjare grad än tidigare ingår såkallade självständiga (autonoma) avtal istället för EU lagstiftning på arbetsmarknadsområdet . Denna i sig själv positiva utvecklingen – avtal istället för lagstiftning – har uppenbart medfört den löjlige uppfattning hos arbetsgivarna att självständiga avtal kan tolkas som frivilliga avtal, alltså avtal som man inte är bundit av och därför inte behöver tillämpa nationellt. Är mer lagstiftning så svaret? – knappast. Självständiga avtal kan självklart också vara bindande och som vi har i Sverige – och i de flesta nordiska länder – må det förhandlas fram ett avtal mellan parterna på EU nivå om hur de självständiga avtalen tillämpas nationellt och beskriver åtgärder i fall man inte kan komma överens nationellt.

Kanske handlar det här också om något annat. Nämligen att de europeiska avtalen är blivit bredare och mer oprecisa i sina formuleringar och därmed svåra att tillämpa. Målen och metoden är för oklara. Från svensk synvinkel är minimikraven i de flesta avtalen långt under svensk nivå. Det har vi kunnat leva med och kanske i ett visst mån varit nöjd med för så har det inte ställt krav på oss. Men frågan är om vi också i fortsättningen kan leva med detta, eller om vi måste ställa krav om högra nivån i framtidiga avtal så också EU avtal kan få betydelse för våra medlemmar. Annars blir det meningslöst.