Det rena vansinnet

De villkor som våra turkiska kamrater jobbar under är helt ofattbara. Regeringen gör allt för att vanskeliggöra fackets arbete. Det sker genom lagstiftning, förföljelse och fängsling av fackligt aktive, ofta utan att komma för en domstol, chikan, ekonomiska begränsningar och strejkförbud – det är faktisk bara fantasin som sätter gränser.

Genom lagstiftning begränsar man möjligheten for att bilda fackförbund, t.ex. genom reglering och avgränsning av de områden där ett fackförbund kan organisera. Inte nog med det, lyckas det att bilda en fackförening och rekrytera medlemmar så finns också krav om, att ett fackförbund skall organisera minst hälften av de anställda på en arbetsplats/ett företag. Det är kanske till att förstå, en sådan regel finns också på delar av den danska arbetsmarknaden. Problemet i Turkiet är hur man definierar en arbetsplats eller ett företag. Genom lagstiftningen är kommuner och kommunala företag tvunget till att upphandla största parten av den kommunala servicen. Även att de upphandlade företag är private så ingår de i ”arbetsplatsen” och de anställda medräknas i uppgörelsen av de 50 %. Därmed blir det stort set omöjligt att få rätten till att förhandla kollektivavtal. Är man mer än ett fack på en arbetsplats blir det bara ännu mer komplicerat och to eller flera förbund kan inte – även om de tillsammans organiserar mera än hälften av de anställda – dela på förhandlingsrätten. Den får det största förbund och det skall ha minst 25 % av de anställda som medlemmar.

Lyckas det ett förbund att bli tillräckligt stort så ändrar regeringen bara på de områden där förbundet kan organisera och vupti så har man försvagat fackföreningen.

Lägg till att det inte är någon lek att vara facklig aktivist, det kan ha – och har ofta – stora kostnader, från att förlora lön och sin bonus, at bli förflyttat flera mil till en annan arbetsplats, få sparken från sin arbetsplats till att komma i fängelse och utsättas för fysiskt våld.