Tyvärr var det inte bara en gång på mötet i EPSU:s arbetsgrupp för sociala tjänster i torsdags i förre veckan att jag fick gå rakt på rötbeten. Kollegorna på EPSU tröttnade utan tvivel på mig och tyckte att jag var sur. Men jag blir jo aldrig sur, engagerat i diskussionerna ja, men sur, inte alls.
Det är tydigt att den ekonomiska krisen och de våldsamma nedskärningar som vi ser i de flesta europeiska länder för alvar börjar få konsekvenser i form av ökat fattigdom, brist på stöd till dem som behöver, sämre tjänster inom socialområdet och sjukvården om de överhuvud finns mera, dårligare arbetsvillkor och lägre löner och så vidare.
Det gir självklart anledning till en diskussion om hur man kan skydda det sociala området, att säkerställa en viss kvalitet på de sociala tjänster och bra arbetsvillkor för de anställda.
Och svaret? – mer europeisk lagstiftning.
Men mer europeisk lagstiftning och koordinering hade jo inte förhindrat nedskärningarna och försämringar i välfärdstjänsterna i England, Grekland, Irland eller något annat EU land. Eller föreställer man sig att en europeisk ramlagstiftning för t.ex. de sociala tjänsterna ville vara annorlunda och bättra än vad man genomför i flertalet av EU-länderna. Skulle EU-kommissionen plötslig vara garanten för sociala tjänster av hög kvalitet och att EU-länderna tar på allvar det som står i Lissabonföredraget om deras ansvar överför medborgarna? Den Kommission som förespråkar nedskärningar i de offentliga budgeter och i välfärdstjänsterna som svar på krisen? Och skulle regeringarna i England och de andra länder som genomför stora nedskärningar och som tror man kan spara sig ut krisen föra en annan politik på EU-nivå? Tveksamt. Så det är näppe någon farbar väg att kräva mer EU-lagstiftning som svar på sina nationella problem!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar