Allt för ofta hinner jag inte uppdatera min blogg, vilket irriterar mig och jag tycker det är för dåligt. Allt för ofta beslutar jag mig för att nu skall det vara annorlunda, nu måste jag skriva något, men ändå så blir det inte som jag vill. Inte för att det inte finns något att skriva om, tvärtom, det finns så mycket som helst att berätta om.
När jag åkte ned till styrelsemötet i ISKA här i Geneve tänkte jag att nu skulle jag skrive varje dag och berätta om våra diskussioner och beslut. Och vad händer, mötet utvecklar sig så jag primärt av irritation inte får något skrevet och efter mötet fortsätter diskussionerna med kollegor till sent på kvällen och så blir skriverierna inte alls till något.
Den första dagen diskuterar vi ISKA:s framtid, roll och uppgifter. Vi konstaterar att det aktuella läget är alvarligt, att den ekonomiska krisen sätter den offentliga sektorn och välfärdstjänsterna under press, att vi i en situation där det behövs omfattande offentliga investeringar i jobb, i infrastruktur, i utbildning och forskning, i miljö och teknologi, ja så ser vi våldsomma nedskäringar som fördjupar krisen, ökar arbetslösheten och orättvisorna, osäkerheten och misstron till framtiden förstärks och högerpopulism och främlingsfientlighet ökar. I kölvattnet på detta ser vi att fackliga rättigheter tas bort, att kollektivavtal ignoreras, att tusentals av våra kollegor runt om i världen får sparken och att löner och arbetsvillkor för många andra av våra kollegor i allt för många länder försämras. Vi är överens om att det är absolut nötvändigt att vi kan ge svar på de utmaningar vi står inför, att vi kan visa att det finns ett alternativ och vi använder timme efter timme på att diskutera hur vi skall prioritera och fokusera så vi kan stå emot, så vi kan ändra utvecklingen och bidra till att sätta en ny dagordning. Bra och riktigt och precist det en styrelse skall göra. För så sedan att bråka om arbetsordningen för den kongress vi skall ha om ett år, om detaljer i räkenskapen för 2010 och om allt möjligt annat som sett i ljuset av den alvarliga situation vi befinner oss i inte spelar någon roll. Precis det en styrelse inte skall göra. Att en styrelses kollektiva medvetande kan gå flöjten eller åt hel.... till över natten är helt enkelt ofattbart och oroväckande. Och vad är svaret på detta, denna hopplöshet? Mer ledarskap om man frågar mig, men tills vidare blåser svaret i vinden.
Och således blev det ändå till ett par skrivningar på bloggen!